Betygssnack och sorgsna lärare är det mesta som händer om dagarna nu. Lärarna kommer med någon klyshig ursäkt om varför man inte fick ett högre betyg och gråter sedan över att det är sista lektionen med oss. 

Stressen och prestationsångesten avtar sig sakta för att senare attackera mig plötsligt till hösten igen, dagarna antingen regnar bort eller bjuder på strålande sol, längtan efter att få lämna min klass och fortsätta framåt ändras till chock och saknad. Dessa människor har ändå varit 4 år av min uppväxt. Den "jätte stora" skolan nordhem, är inte längre lika stor, även om jag längtar till något mindre.

Alla dessa år är över. Alla dessa saker man längtat efter sedan i sexan är avklarade, bara niornas middag kvar. Hjälp, allting går så snabbt, det känns som om det var igår jag tog mitt första steg in i klassrummet och såg några av dom personerna som kom att bli väldigt viktiga för mig.